More Than Just A Pretty Face

Fick en trevlig anonym kommentar (brukar inte godkänna kommentarer) om att jag inte skulle vara kär.. Så jag antar att det är någon som faktiskt känner mej, men som inte träffat mej sen jag träffade min älskling.. Så jag tänkte ta en sån här fin jävla äckligt romantisk förklaring :)

Jag har inte trott på kärlek, barn, lycka, förhållanden osv, det kan jag erkänna.. Jag har inte velat komma nära någon, av rädsla att bli sårad och att inte räcka till.. Jag har helt enkelt varit en sån där bitter jävel som hatat kärlek och tyckt att folk som blir sårade av den är korkade och får skylla sej själva..

MEN... (ÄLSKLING SLUTA LÄS SÅ DU SLIPPER SPY AV GULLIGHETER)

Sen träffade jag en underbar människa... När vi pratade så lyssnade han på mej, min åsikt betydde något för honom, han fick mej att skratta, och han jävlades med mej så fort han fick chansen... Men han lyckades charma mej totalt...

Sen drog den jäveln iväg till Irland och skulle jobba, och jag stannade i kalla äckliga Sverige, utan en tanke om att jag skulle bry mej om att han var borta...

Snackade lite med honom på facebook ibland, skickade lite sms då och då.. Men inte mer än så.. Jag festade som fan, opererade mej och levde livet.. Men sen blev allt JÄÄÄVLIGT jobbigt ett tag, och den enda jag kom att tänka på var honom.. Så jag tyckte han skulle komma hem, för jag behövde honom... Vet inte hur eller varför jag kände det, men jag visste att bara han kom hem så skulle allt bli bra.. Men jag visste också att det skulle dröja en månad innan han planerat att komma hem...

En kväll får jag ett sms där det stod "Kommer hem på måndag, kanske glömt säga det"
Det var typ en månad innan han skulle kommit hem... När jag fick det smset, så visste jag att allt skulle bli bra... Alla som var oroliga för mej fick bara svaret "jaja låt mej vara, allt blir bra snart"

Han kom hem, vi gick på bio, jag blev rädd, han genomskådade mej.. Han lät mej vara rädd, han lät mej vara den jag är... Och ja, nu är vi tillsammans och jag är KÄR och LYCKLIG... Och allt blev bra, precis som jag sa att det skulle bli...

Han är verkligen helt underbar, och han gör varje dag till en bättre dag, han gör mej till en bättre människa.. Och för första gången så kan jag ligga i någons armar i timmar, utan att få damp, jag kan sova hela nätterna utan sömntabletter.. Jag känner mej trygg... Men framförallt, han låter mej vara den jag är, och han respekterar mej för den jag är...

Åhh vad äckligt romantiskt det blev nu... Kanske berättar mer nån annan gång, men nu räcker det med gulliga saker för idag...